FROM JUNSELE WITH LOVE,

Jag skäms över hur jag beter mig ibland. Blir rentav chockad över min egen oförmåga att uppföra mig.

Jag har berättat här tidigare om mina senaste möten med norrmännen, de hemska norrmännen.
Det var länge sedan de där stora gängen var här och man kan tycka att jag borde släppt det nu.
Jag trodde att jag hade släppt det nu.
Skulle någon fråga mig om vad jag tycker om norrmän skulle jag förmodligen svara att jag inte har något emot dem, för det har jag inte.

Men än fast jag inte tror att jag har något emot dem så är det något i mitt undermedvetna som förstör.
Jag har nämligen märkt att såfort jag märker att någon pratar norska så tror jag att direkt att personen i fråga är dum i huvudet. Jag sänker genast takten när jag talar, gestikulerar överdrivet. Stirrar personen i ögonen som för att försäkra mig om att han/hon verkligen lyssnar och till och med ändrar tonläget på rösten. Jag pratar som jag skulle prata med en fyraåring.

Det är fruktansvärt pinsamt och jag märker det inte förrän samtalet är över.
Personen jag pratar med blir förstås fruktansvärt illa berörd. Jag skulle bli asförbannad om någon behandlade mig så.
Det är inte så att jag är otrevlig eller elak, jag blir bara övertrevlig och övertydlig.
Men de fattar direkt att jag tror att de inte förstår någonting alls.

Det här är ett, för mig, väldigt stort problem.
Vad gör man åt saken när man inte ens märker det innan det är för sent?
Pinsamma människa.

Goda råd är hjärtligt välkomna.

Förlåt Norge, det är inte med mening.

Peace out, Linda.