FROM JUNSELE WITH LOVE,

Jag ringde upp Linzie idag och frågade om hon skulle med ut och springa.

Jag tror hon blev glad,
-Klart som fan att vi ska springa! Tjoade hon.
-Okej, du har inget annat för dig då? Frågade jag.
-Nej för fasen. Vi tar en riktig långtur, det var längesen. Fick jag till svar.

Knorr blev flyförbannad.
-Ska hon med så stannar jag hemma! Ni kan springa bäst fan ni vill! Skrek han.
-Men Knorr du hittar ju alltid på ursäkter. Du hade ju ändå inte tänkt följa. Lirkade jag.
-Kanske inte, men du kan ju iallafall fråga! Röt han tillbaka.
-Du har rätt, förlåt. Vill du följa med ut och springa? Undrade jag försiktigt.
-Nej, nu har jag ingen lust längre. Sa han och gick och la sig igen.


Så vi fick springa själva, jag och Linzie. Efter typ två kilometer gick vi en bit och lekte
med pinnar och så. Helt inne i vår egen värld märkte vi inget förrän, Bam!
Vi stod öga mot öga med en gigantisk älgko.

Okej, inte öga mot öga, men ganska nära.
Det var seriöst den största älgko jag sett. Jag hade lätt trott at det var en tjur om
det inte var för hennes två kalvar.
Jag har blivit jagad av en älg en gång, de är ju helt tokiga på hösten.

Herregud, vi kunde ha dött.
Tur att hon var snäll. Eller rädd.

Det vet man inte, Linda