Håkan Hellström
Jahapp, på lördag ska jag alltså in till stan och för första gången se Håkan H.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Det var såhär, när carro fyllde år i november så bestämde jag mig för att vara en riktigt bra vän och köpa något som verkligen skulle betyda någonting för henne.
(Med tanke på att förra födelsedagspresenten inte var så lyckad, ett vinställ som tog över ett år att hänga upp.
Så i år(eller ifjol? Åå vad struligt.) ville jag ge henne någonting hon verkligen skulle uppskatta)
Eftersom att Robin också är en sån där underbar vän som jag så är han också med på presenten.
Vi ska alltså gå och se Håkan vi tre, på alla hjärtans dag.
Jag har förstått att Håkan Hellström tydligen är en kille som sjunger(haha, jag är kul) och som många älskar,
däribland Carro.
Jag har också förstått att de som älskar honom är ungefär lika många som de som hatar honom.
Så vad tycker jag?
Jag vet faktiskt inte vad jag tycker. Jag verkar ha hamnat i något slags ingenmansland, ingettyckerland.
Och tro mig jag har verkligen försökt. Jag har lyssnat och lyssnat och lyssnat.
Laddat hem två av hans album. Det är många för mig som aldrig laddar hem något.
Men jag tycker fortfarande ingenting, han är inte bra, inte dålig. Han bara är.
Fast de som vet vad de pratar om säger att han är sjukt bra live, så jag hoppas jag blir omvänd.
Jag skulle vilja tycka att han är bra för alla hans fans är sådär härligt engagerade och passionerade.
Jag skulle vilja vara sådär tokig som dom är. För det är som om de aldrig slutar vara tokigt kära i honom och hans musik.
Men lite konstiga är de.
Hoppas det blir kul, Jag, Robin, Carro och Håkan på alla hjärtans dag.
Nog om Honom.
Någonting skoj hände för ett par dagar sen. Jag var på jobbet och jobbade som bäst när plötsligt någon knackar på rutan. Eller snarare bankar på rutan och kommer inspringande.
- Men vad är det här för idioter? Tänkte jag, skitsur.
-Heej! Ropar dom tre tjejerna som kommer inspringande.
Min hjärna går på högvarv i tio sekunder medan jag verkligen försöker placera ansiktena rätt.
Jag vet att det här är sjukt, men jag är så dålig på att känna igen folk. Särskilt när man inte väntar sig att se dem.
Så klack det till! Det var alltså Emelie, Mica och Angelica som tittade in!
De var i Åre och skulle nog ut och festa tror jag. Det var så roligt att se dem.
Att man kan bli så glad av att träffa någon man känner.
Jag har blivit så van att inte känna någon och så plötsligt dyker tre välbekanta ansikten upp.
Tre gamla klasskompisar.
Jag ville verkligen inte att dom skulle gå, kände mig genast lite mer hemma här.
Jag är ju knäpp. Haha, helt sjuk. Vem tänker så?
Så plötsligt var de borta, lika snabbt som de kom.
Tack vänner för att ni kom in och förgyllde min dag, det värmde.
Peace out, Linda
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Det var såhär, när carro fyllde år i november så bestämde jag mig för att vara en riktigt bra vän och köpa något som verkligen skulle betyda någonting för henne.
(Med tanke på att förra födelsedagspresenten inte var så lyckad, ett vinställ som tog över ett år att hänga upp.
Så i år(eller ifjol? Åå vad struligt.) ville jag ge henne någonting hon verkligen skulle uppskatta)
Eftersom att Robin också är en sån där underbar vän som jag så är han också med på presenten.
Vi ska alltså gå och se Håkan vi tre, på alla hjärtans dag.
Jag har förstått att Håkan Hellström tydligen är en kille som sjunger(haha, jag är kul) och som många älskar,
däribland Carro.
Jag har också förstått att de som älskar honom är ungefär lika många som de som hatar honom.
Så vad tycker jag?
Jag vet faktiskt inte vad jag tycker. Jag verkar ha hamnat i något slags ingenmansland, ingettyckerland.
Och tro mig jag har verkligen försökt. Jag har lyssnat och lyssnat och lyssnat.
Laddat hem två av hans album. Det är många för mig som aldrig laddar hem något.
Men jag tycker fortfarande ingenting, han är inte bra, inte dålig. Han bara är.
Fast de som vet vad de pratar om säger att han är sjukt bra live, så jag hoppas jag blir omvänd.
Jag skulle vilja tycka att han är bra för alla hans fans är sådär härligt engagerade och passionerade.
Jag skulle vilja vara sådär tokig som dom är. För det är som om de aldrig slutar vara tokigt kära i honom och hans musik.
Men lite konstiga är de.
Hoppas det blir kul, Jag, Robin, Carro och Håkan på alla hjärtans dag.
Nog om Honom.
Någonting skoj hände för ett par dagar sen. Jag var på jobbet och jobbade som bäst när plötsligt någon knackar på rutan. Eller snarare bankar på rutan och kommer inspringande.
- Men vad är det här för idioter? Tänkte jag, skitsur.
-Heej! Ropar dom tre tjejerna som kommer inspringande.
Min hjärna går på högvarv i tio sekunder medan jag verkligen försöker placera ansiktena rätt.
Jag vet att det här är sjukt, men jag är så dålig på att känna igen folk. Särskilt när man inte väntar sig att se dem.
Så klack det till! Det var alltså Emelie, Mica och Angelica som tittade in!
De var i Åre och skulle nog ut och festa tror jag. Det var så roligt att se dem.
Att man kan bli så glad av att träffa någon man känner.
Jag har blivit så van att inte känna någon och så plötsligt dyker tre välbekanta ansikten upp.
Tre gamla klasskompisar.
Jag ville verkligen inte att dom skulle gå, kände mig genast lite mer hemma här.
Jag är ju knäpp. Haha, helt sjuk. Vem tänker så?
Så plötsligt var de borta, lika snabbt som de kom.
Tack vänner för att ni kom in och förgyllde min dag, det värmde.
Peace out, Linda
Kommentarer
Trackback
