FROM JUNSELE WITH LOVE,

Oj oj, nu börjar paniken och ångesten komma smygande.
På måndag flyttar jag alltså till en stad där jag inte känner någon alls. Bara för att plugga det jag vill. Alla säger hela tiden att jag har den roligaste tiden framför mig. Undra varför allt känns som elände då? Mycket klater med boende, inskrivning och allt det andra... Typ den sociala biten. Hur ska jag lyckas komma in i ett gäng som redan haft några nollningsveckor med varandra? Kommer jag hinna läsa ikapp det jag missat? Kommer jag ens få tag i kurslitteraturen? Till råga på allt så har jag ungefär en miljon samtal att ringa.

Nu ska jag hänga tvätt och sedan ta katten och sova min "sista" natt hemma på ett tag.
Jag önskar mest av allt att jag hade kunnat ta med mig Rambo. Men dessvärre har han aldrig gått på låda i hela sitt kattliv. Så vore nog inte så shysst att tvinga han göra det nu.

Ångest ångest ångest,
Caroline

1. Mårdhund
2. Björn
3. Lappuggla
4. Järv
5. Ett lämmeltåg

Jag vet att vi alla har träffat de, vi måste alla ha träffat dem. De som är lite gladare än oss andra. De kan ha vilket pissjobb som helst, det kan regna och blåsa spik ute. Men ändå lyckas det hålla uppe en hurtig gladlynhet som i alla fall jag inte ens skulle kunna vara i närheten av. Det är surt!

Nu är det mest kyla, krassliga halsar och en dålig tabellrad (trots 3 fina poäng ikväll). Men snart är det dock dags för sommar igen. Men det lär bli lika delar himmel och helvete, lika delar ivrig förväntan och kvävande ångest som en sommar brukar innehålla.  Men jag kan inte hjälpa att tycka att livet är lite lättare att leva sommartid. Men det brukar visserligen variera från år till år. Såsom vädret.

Oj vad jag svammlar. Man kan tro att jag är både full och hög. Men så är icke fallet.

Make cupcakes, not war,
Caroline

PS: Andreas Kleerup är dum i huvudet!
Ville bara ha det sagt...

Ja, jag håller i allt som ser någorlunda stabilt ut. För nu jäklar händer det grejer.
Det slår bannemej aldrig fel, när man klagar över att inget händer, ja då händer allt på en och samma gång. Så vem vet? Om en vecka kanske jag befinner mig nyinflyttad i en helt ny stad där jag inte känner någon! SJUKT!!! Och där ska jag enligt planen bo i minst 3 år. Just nu är mitt huvud ett virr varr av funderingar, frågor och tankar. Så nu ska jag göra mitt bästa för att koppla bort allt för en stund. Detta med hjälp av lunch och Top Model :)
Carrro

Det är en trött Linda som sitter här och skriver. Helt slut, utmattad. Måste sova. Måste sova nu.
Sova gott, sova länge, sova.

Gumman festar i Åre.
Jag sitter hemma i Junsele.

Åh, idag har det inte varit min dag.
Har varit på pisshumör ända sen jag slog upp ögonen.
Jag undrar också vad i hela friden jag gett mig in på... PANIK! är jag vad har. Noll diciplin. Men nu har jag tagit på mig allt det här. Så det är väl bara till att bita i det sura äpplet och göra så gott man kan för att ro det hela i land. Men fy fan va drygt det är.
Just nu är det enbart mörker över tillvaron, men förhoppningsvis så ljusnar det där någon gång i Maj. Så, man får se det från den positiva sidan - om fyra månader finns det förhoppningsvis hopp om liv igen.

Caroline den livsglade

Svea Caroline Edlund, fy vad du svär! Vad ska Gud tro när han läser det där?

Vad får man om man delar ett A4 i två delar?


Måste bara få ventilera mina iakttagelser.

Norrmän är dumma i huvudet. Ja, så är det. Jag har alltid funderat på varför norgehistorierna handlar om just norrmän.
Vad är det som gör en norrman dummare än någon annan människa. Det var antagligen för att jag aldrig tidigare haft så mycket att göra med norrmän. Aldrig riktigt pratat med någon ordentligt. Men nu vet jag.

Hotellet där jag jobbar har i helgen invarderats av 140 fulla norska ungdomar. Det är dom svinigaste människorna jag någonsin sett, och ändå har jag sett mycket fylla under mina år på Corner. Jag trodde jag redan sett det värsta, men tji fick jag. Det är inte det att dom är dum-dryga, utan mer åt det puckade hållet. Sen är dom väldigt trevliga och charmiga annars, när man förstår vad dom säger. Just det här gänget pratar en dialekt som jag verkligen har svårt för. Det låter ungefär såhär: Hule hava du hina here kule du lama?
Vad svarar man på det? Det finns tre alternativ jag brukar välja mellan; Ja, Nej och Kanske.
Haha, dom tycker förmodligen att jag är lika puckad.

För det första måste dom ha tre rum med vakter med sig för att ens få bo här, för det andra är dom faktiskt vuxna människor som man tycker borde ta lite ansvar. Men ändå har det lyckats bli:
-Spya i två handfat
-Spya över en hel toalettstol
-Spya i skidförrådet
-Spya vid nödutgången
-Spya i ett rum
-Spya i en sopkorg
-Snus på väggen
-Medvetet nedtrampade ostkrokar i mattan
Och allmänt spill av öl, vin och sprit överallt.

Vem fick ta reda på allt detta?  Jo, jag och Johanna. Ängleln Johanna, utan henne och den bakteriedödande sprayen hade jag aldrig överlevt. Rikard kom också in som en hjälte i nöden, rev i på skarpen och styrde upp. Så ikväll blir det förhoppningsvis lugnt.

Det är inte illa pinkat, änglar till arbetskamrater och hjältemodiga chefer. Kan knappast bli bättre.

Näej, tacka vet jag svenskar. Och Junselebor.


Svaret på frågan är förresten -Ett norskt pussel!

/ Linda, Junselebo och glad över det.

YES!
Fan va härligt det är att vakna upp och känna sig helt jävla frisk!
Det ska jag börja uppskatta mer.
Så nur är jag fit for fight efter en lång dryg jävla förkylning.

Ut å kut,
Carro

Ja, det kan man verkligen undra. Jisses! Det känns som det va en miljon år sedan som jag pluggade sist. Och jag känner redan nu hur paniken börjar infinna sig. Trots att allt inte börjat på allvar ännu. Bra tecken? Nää, inte direkt. Men för att lugna ner mig själv så gäller det ju faktiskt att få rutin på saker och ting. Det tar ju trots allt en vecka eller två att komma i dessa rutiner. Så jag försöker se positivt på tillvaron och gilla läget som jag själv satt mig i. Viktigast av allt är ju också att jag har en mål med det hela. Jag skulle nog inte kunna göra någonting utan ett mål. Så funkar jag.

Annars då? Jo, jag är sjukt less på att gå runt och va fjant-förkyld. Så nu får det bannemej ta att bryta ut eller gå över. Orkar inte bry mig om det här längre, så det blir innebandy ikväll och fotboll imorgon. Förhoppningsvis så gör detta att det gör över eller bryter ut.

So long,
Carolinen

Det är rätt roligt då man upptäcker nya sidor hos en själv hela tiden. Eller på något vis så vet man ju alltid att de finns där, men ibland slår man till och med sig själv med häpnad. Idag uppenbarade sig en sådan där sida hos mig.

Som idag, när jag var på information inför kommande studier så fick jag så mycket information och viktiga saker som jag skulle komma på. Det va ju lugnt, kände att jag hade koll på allting. Men innan jag kom hem så dröjde det kanske 4 timmar, och jag höll på gå sönder! Jag får panik. Jag vill bara komma hem, skriva listor, orgarnisera, planera osv. Det kliar över hela kroppen och jag mår riktigt dåligt över att inte fått 'lista ner' det. Och när jag väl fått detta gjort, ja, då är jag lugn igen. Det värsta är att det behöver inte vara något viktigt. Ibland kan det till och med vara så simpelt som "Vakna, Duscha, Ta med börsen, Åk hemifrån 09.00" Sjukt simpelt - egentligen. Jag tror jag lider av någon form utav listmani. Eller något...

Ja ja, nu vet ni. Om ni undrar varför jag står och kliar på mig själv ibland. Jag har inte löss, har nog bara lite panik. Eller så är jag med någon människa som jag inte tål. Sådant händer också.

Caroline Paniken Edlund

Jaha, här sitter jag nu. I Jämtland, i Åre kommun, i Järpen, i en sunkig etta, i Christers säng.

Fel, fel, fel känns det ibland ska jag säga. Får sån jäkla hemlängtan så det skär i magen.
Men andra dagar, när solen skiner och fjällen gnistrar, då finns det inget som slår det här.
Det är helt sjukt vackert, visste inte att gammal vanlig snö kunde anta så många former och färger.
Är man uppvuxen ute i skogen mitt i Sveriges inland så har man ju sett en del snö,
men det här är annorlunda på något sätt.
Svårförklarat.

Jag har alltså varit här ungefär en månad. Det har varit en bra månad, jobbet är toppen, cheferna jättebra och arbetskamraterna helt underbara.
Ändå så är det som inte helt rätt. Alltid den där känslan i magen att någonting saknas, att någon saknas.
Missförstå mig rätt, jag trivs bra här. Önskar bara att Robin hade följt med.

Men lägtar man hem som jag gör måste man se till att fylla dagarna med roliga saker.
Till exempel så försöker jag få jobba så mycket som möjligt, skulle jobba varje dag om jag fick.
Sedan när jag kommer hem så pratar jag rätt mycket i telefon, helst med Carro.
(Finns nog inga som pratar så mycket, men ändå så lite i telefon som hon och jag)
Vidare så pratar jag mycket med min katt, och sen även en hel del med mig själv.
Tvn är också en väldigt bra vän.
Man ska också se till att planera in roliga saker så man har något att längta till. t.ex.
så har Carro och Jossan redan varit här och hälsat på mig en gång.
Och Robin var här i helgen och hälsade på, förhoppningsvis så kommer han igen om två veckor:)
Den fjortonde februari sen, då bär det iväg till Östersund och Håkan Hellström. Skoj!

Jag vet inte om mitt inlägg bidrar med någon livsglädje direkt, bara hemlängtan och magonta. Sorry.

Här jobbar jag förresten Hotell Åre Torg

Pussåhej / Linda

Jisses, trött tjej här nu. Trött och sjuk.
Jag hatar att va sjuk. Blir väldigt sällan sjuk, men när det väl händer så händer det big time. Men man blir bannemej inte friskare av att sitta inomhus. Så morgondagen ska jag börja med en långpromenad och sen ska jag proppa i mig C-vitaminer och antioxidanter. För på söndag är det fotbollsträningen igen, och det kan behövas ifall vi ska ha någon chans att hänga på ifrån början.

Nu tar jag min katt, mitt korsord och går till sängs.

Carro

Det slår mig nu att jag har en del dåliga vanor.
Till exempel så älskar jag att köpa théer på lösvikt och jag anser mig själv kunnat mer än medelsvensken om just thé. Detta för att jag sålt och jobbat med thé i jag vet inte hur många år.  Jag älskar också att koka thé. Jag älskar bara tanken på att krypa ner i soffan en kall dag då man är lite krasslig och dricka théet. Det finns bara ett problem - jag gillar verkligen inte thé. Det finns typ en handfull thésorter jag kan dricka (läs: jag smutta i mig en kopp). MEN jag gillar det inte. Och jag blir lika besviken varje gång.

Så ni sitter jag här och försöker truga ner en kopp thé.
Måste sluta med det här....


Thé and out,
Carro

Less less less less!

Som tur är har jag ett sprojlans Desperate Hosewivesavsnitt och ett nytt The CIty-avsnitt. Så jag är nöjd. Och som tur är så har Lindas cashat in en ny dator så hon ska kunna blogga dirket ifrån Åre. Då får ni lite livsenergi mitt bland mina klagomål ;)

Men imorgon är det onsdag, sen är det torsdag. Och sen är det fredag, då blir det livsglädje igen!

Carro

Precis som alla kids som ska på julavslutning ikväll…

Fest på restaurang, Junsele
Pojke ~5 (till pappan): Är det lättöl eller starköl du dricker?
Pappan: Det är starköl.
Pojken (högt): ÅH NEJ! Pappa ska spy ikväll!

Mitt 2008;

• Jag och Linda åkte till paradiset på jorden, Thailand.
• Jag utbildade mig till simlärare och jobbade som badvakt en sommar. (Måste även tillägga att det nog är det roligaste jag gjort, tack vare underbara Erika och underbara Linda).
• Jag var på tre stycken arbetsintervjuer - fick tre jobb - tackade nej till tre jobb.
• Var året då jag kom på vad jag vill utbilda mig till. 
• Var året då mitt lag, Junsele damlag, gjorde den bästa säsongen någonsin.
• Jag gjorde högskoleprovet för första gången och det gick skit.
• Var året då jag blev riktigt sviken, men lyckades förlåta det. 
• Jag fick äntligen se Coldplay live. Eufori!
• Blev upplurad på hästryggen för kanske tredje gången i mitt liv. Och ramlade av.
• Jag åkte, alldeles själv,  till London och hälsade på Linn & Fredrik.
• Blev extremt beroende av Jättesalta och gick igenom en smärre livskris då dessa togs ut ut lagret på Ica - Junsele. Närmast så återfinns de nu i Bredbyn.

Inte mycket till lista i år, men inte mycket till år heller. Nästa år tar vi när det blivit nästa år. Gott slut och good jävla riddance.

Carro

...jag är nu hemma och kommer snart uppdatera om min fjällvistelse och annat.
Men nu är det enbart trötthet och kyla som infinner sig.

Så, på återhörande!

Carro